Den blå-gröna farans president,
älskar värmebölja, det är känt.
Då stiger president Cyano upp ur djupen med sitt hov
och breder ut sin blå-gröna matta utan att fråga lov.
Med snålskjuts av vinden han tar sig från strand till strand,
och strör sitt hemska turkosa, bland stenar och sand.
Stackars alla badsugna får stanna på land!
President Cyano är en ovälkommen gäst
när han kommer blir det aldrig fest.
Det blir bara en enda lång väntan på
-att han ska ta sitt turkosa pick och pack och gå!
Nu sommarnatten pang-tyst ligger och väntar på gryningen,
Siluetter av bergstroll och älvkjolar dansar innan den hägrande morgonrodnaden.
Håppans håppiga galoscher smyger i strandbrynet (smyger för en gångs skull för att inte väcka NattNordan), söker efter den vita lilla snäckan som försvann.
Håppan själv sitter ihopkrupen på en sten ute i vatten och väntar på mångatan.
”Skynda dig, ber Håppan, jag har brådskande telegram till Horisonten!”
Sakta kryper mångatan fram från sitt gömställe bakom udden, rullar ut sin matta till Håppans sten.
” Vänta där, ropar Håppan åt sina galoscher, jag är strax tillbaka med morgonsolens första strålar”.
———-
Horisonten andäktig, allsmäktig väktare av dag möter natt möter dag möter natt.
Vördnadsfullt bugar sig Håppan dubbelvikt.
”Hördu, ( harkel) Landbacken bad mig hälsa till dig och undrade om det någonsin känns ensamt att ha fått utposten och ständigt befinna sig i gränslandet, onåbar? ”
Horisonten vänder sin vattniga, milda, blågröna blick mot Håppan
”Hälsa Landbacken, att jag inte behöver känna mig ensam för allt är ett och i alltet finns den nya dagens sanning och den gångna nattens gåta”
I det samma spricker morgonrodnaden och ur sprickan kilar den nya dagens ljus fram, grabbar tag i Håppan och för honom i skytteltrafik tillbaka till sin sten ute i vattnet.
Där väntar ett par plaskvåta men lyckliga galoscher tillsammans med sin återfunna vän, fröken Vitsnäcka.