Fantasi Forever!

 Väss din fantasi, gör den vild och fri!

Det gäller att inte ha koll, bara rulla ut i världen som en boll.

Var modig, nyfiken, litet fräck och snäll, så kan du undvika gnissel och gnäll.

Skjut ut dina idéer till höger och vänster, upp och ner- du ska få se, de blir bara fler och fler.

Att ut i det okända kasta sig loss, påminner litet om att vara ett tomtebloss. Att gnistra och spraka  i en minut, det kan kännas rätt akut, att hinna och brinna tills det tar slut.

Men ingen panik finns i en fantasi-butik! För då rider redan solens våg över himlens rand och du har satt dig på en enslig strand. Med en nysshittad flaskpost i hand!

Fantasins land sträcker sig så långt du vill nå och finns precis där, var du än står!

Snigeln Albert klöser till

- Hej och hå, sa snigeln Albert i sin berså.

Han bjöd in mig på te och grobladskompott, det tyckte jag var flott!

Vi satt så länge och språkade i takt med syrsornas visor och myggornas sång, ja kvällen den blev lång.

Men snigeln Albert är så gästvänlig och generös och han kläcker alltid nån idé med klös.

Nu sa han så: 

-Hördu Håppan, tänk om du och jag,  skulle bygga en sagofantasi-charad. En sådan som med tiden växte sig så lång att den tog hela världen i sitt fång!

dagens skrividé

 Idag på mitt morgondopp, tänkte jag högt innan jag doppade hela mig under vattenytan;

”En idé, ge mig en idé, tack!”

Och havsguden han är inte sen på att lyssna till små Håppors önskningar.

Nu ligger jag i hängmattan med min skrivbok och skall skriva sagan om:

” När snäckan Fanny tappade sitt hårspänne.”

plåtburkshjältarna

 ja, men förstås hjälpte jag ju den stackars lilla sjöfjärilen och avlägsnade den rostiga plåtburken. Jag hejade upp den på stranden med hjälp av mitt fiskespö och Ordkonsttrollet som jag kallat in till undsättning hjälpte till med fiskehåven. den lilla sjöfjärilens vingar skiftade i regnbågens alla färger av tacksamhet.

Så om du råkar gå förbi en strand idag var det ligger en rostig plåtburk. Kan du vänligen plocka upp den och föra den till ett insamlingskärl. Mina och Ordkonsttrollets krafter tog slut när vi fått dem upphivad på stranden.

Tack på förhand, snälla du!

sjöräddning i sjögräset

 Idag lämnade jag klackskorna på strandklippan och dök ner i sjögrässkogen och tångruskorna. Vattnet var så klart som bara klart vatten kan vara. Plötsligt hörde jag ett viskande läte. Nyfiken i en strut, som jag är, dök jag rakt ner mot ljudet och där inne i tångbuskens innersta grenverk fladdrade en liten minimalistisk sjöfjäril oroligt med sina turkos skimrande vingar. 

- Tack att du kom. Jag är så rädd för avgrunden, viskade det lilla pyret.

-Avgrunden? Svarade jag frågande.

-Ja, därute! Den lilla sjöfjärilen pekade mot en dörrliknande port sammanflätad av blåstång och det klargrönaste sjögräset i ett vackert mönster.

Utan tvekan var jag på andra sidan efter tre simtag. Och vad fick jag se? Jo en stor rostig plåtburk öppnade sitt stora taggiga gap som en hungrig haj, rakt framför näsan på mig. Jag stirrade rakt in i dess mörka svalg som verkade sakna botten. 

Jag

Ett kärt återseende

 -Håppan!!! Är det verkligen du?! Var har du hållit hus?   Ordkonsttrollet stod vid sin lilla hemdörr hon nyss öppnat och verkade inte tro sina ögon.

-Jag har väl varit på väg hela tiden.

-Jamen var?! Jag har inte sett skymten av dig på tid och evighet!! Jag trodde du var borttappad.

-Ja, det trodde jag med, allra först, men sen insåg jag att jag nog hela tiden är någonstans så länge jag ännu håppar och kan tänka.

-Vad menar du Håppan? Har du lärt dig ett nytt språk?

- Nej Ordkonsttrollet. Lyssna nu! När jag var borta, så fanns jag borta. Ja, för mitt bortavarande lämnade hela tiden spår efter mig. Det kunde vara frågan om ett bananskal till en banan jag ätit eller en flaskpost jag skickat iväg eller nåt jag sagt som fick den jag talat med att skratta, fundera eller berätta det vidare.

-Men betyder det då att du är hemma var du än är?

-Ja, Ordkonsttrollet! Och nu är hemma för mig här hos dig!

Tillbaka är inte att gå tillbaka

 Hej igen!

Det var ett tag sedan

Men det visste ni redan

Vart tog den kraken vägen?

Aktade hen stegen?

Vandrade hen i blindo eller på måfå?

Hoppade hen på klack och på tå!

Ja, jag kan säga er att vägen tillbaka varit krokig och lång

Men rolig för jag hittade på en sång!

” Ut i världen, genom sfären

Upptäcksfärd! Äventyr!

Jag vill leva loppan 

För jag heter Håppan

Att säga nej, är ej min grej!

Att säga ja, det gillar jag!” (Melodi: Broder Jakob)