de tre väktarna

-Detta är de Tre Väktarna över världskartan "Al Dente", presenterade Flitiga Filippa och förde mig och Ordkonsttrollet närmare bordet.
Då fick vi se det mest fantastiska jag någonsin skådat.
En livslevande karta.
- Detta är kartan som är världen a'jour. Den upptäcker varje nyfött sandkorn och tillför det till kartan, förklarade en av väktarna medan han tog av sig sina glasögon.
- Kika genom dessa, sade han sedan och räckte över glasögonen till mig. En av de andra väktarna gav sina glasögon åt Ordkonstttrollet.
Vi satte dem på näsan och kikade förundrade ner över kartan....och vad fick vi se?!

det där viktiga mötet

Idag när Ordkonsttrollet svischade förbi nappade jag tag i henne och sa bara:
- Hinner inte förklara, kom!

Möte.
Med Flitiga Filippa.

Ordkonsttrollet var inte alls förvånad över att hon skulle delta.
- Jag kände på mig när jag vaknade, att idag skulle bli nåt speciellt.

Vi kom till Knappgränden 3, där i korsningen vid den gula övergivna lekstugan.
Flitiga Filippa stod där i mörka solglasögon och med sin stora blommiga väska i högsta hugg.
- Kom fort! väste hon och drog oss in i ett buskage.

Vi gick genom en hemlig gång inne i buskaget tills vi nådde den övergivna lekstugan från baksidan.
Där var en liten mossig dörr.  Flitiga Filippa knackade på med en speciell knack-kod.
Dörren gled upp.
Vi slank in, Ordkonsttrolllet var noga med att få med sin svans innan dörren smällde igen bakom henne.

Vi stod inne i ett dunkelt rum.
Där satt tre stycken figurer runt ett runt bord och var försjunkna i något. Flitiga Filippa harklade.
Ett stolsben skrapade till mot golvet när de tre figurerna lystrade till.
- Här har jag nu Håppan och Ordkonsttrollet.

i mörkret lyser

Håppan, loppan
kare-vare-voppan
kare-vare-vinken
stinken-stoppan!

Stopp i våta gräset!
Ikväll bjuds det på karusell,
hemma hos Sillen-pastillen.
Vi möts vid det blåbärsriset som snälla fröken Lysmaskinna lyser upp.
Närdå?
Nå, sen när det blir mörkt, kom ihåg reflexen!
Ses!

ett möte och inbjudan till ett annat

På morgonen idag träffade jag flitiga Filippa.

Hon sa att hon minsann har koll på väskan sin 

och vad hon har i väskan

och var hon har det i väskan.

Jaha, sa jag, ganska likgiltigt.

Men flitiga Filippa insisterade. Hon drog mig ner under en tät gran och drog fram ett skrynkligt papper ur sin ficka. Hon sa ingenting, vecklade bara ut pappersbiten och visade mig.

Först förstod jag ingenting. Sedan plötsligt gick det upp ett ljus för mig.

I min hand hade jag en karta över flitiga Filippas väska!

Kan ni tänka er så genialt! Hur många gånger letar man inte efter nåt alldeles särskilt i sin väska och hittar det inte förrän man har vänt upp och ner på hela innehållet.

Flitiga Filippa har aldrig mera det problemet efter att hon kom på att göra kartan. 

Men varför så hemligt, Filippa?

Filippa sa fortfarande ingenting, hon bara tittade på mig med sin utforskande blick och stack sedan en papperslapp i min hand innan hon klev bort från under granen och var försvunnen.

Jag tittade på lappen. Där stod:

" viktigt!

    Viktigt möte. Kom. Ta med en vän.

      I morgon. "

lycka! Ordkonstskolan kör snart igång!

Jag är lyckligare än glad och otroligt glad tillsammans! Tänk att få vara precis jag! En Håppa! Att få hoppa vida omkring eller vara runt i ring...
Att få göra galna trix, både högt och lågt, allt i en enda mix
Jag är så glad att få skriva om mig till dig
Jag vill bara säga att allt är möjligt, livet är en oskriven bok och vi är alla våra egna livs alldeles speciella författare! Tänk! Jag är författare! Det känns och låter ganska fint, ja nästan förnämt
GLAD! Det är jag! Och snart blir jag ännu gladare! Hösten är på kommande och
ORDKONSTSKOLAN drar igång igen!! Wow! Alla barn och unga som är sugna på att ordtrolla och berättarskogspromenera! Kom med i vårt glada gäng!!!
Anmäl dig på hemsidan till närmaste ordkonstgrupp: ordkonst.fi
Tjolahopp!

guldiga ord till mig!

Det guldiga gula Brevet MÄSTER gav mig:

"Håppan du, lyssna nu!
Ibland kan rött vara blått
Ibland kan upp vara ner
Ibland du syner ser
Men, att hoppa hit och dit
och göra en visit
Prella på och äventyra
det kan du inte styra
Det hör till din personlighet
att vara som du vet
En Håppa är en gåva till denna planet
ett fantasi spektakel på klack
Som hoppar omkring -Ja, tack!!
En fantasiambassadör,
Håppan, stanna inte, tuta och kör!!!"

Nu kommer vi hem!, Resdag 10!

dagarna visslar förbi när man är på flyg och fläng. Nu är vi redan uppe i tionde resdagen som blir dagen för vår hemkomst. Sitter i skrivande stund på Flygar-Felix rygg och har svårt för att sitta stilla för snart kommer jag hem till mun Håppelin och får överösa henne med alla våra äventyr!
Men det har gått tre dagar sedan jag sist rapporterade... Och det har hänt ett och annat kan jag säga!
Efter Blåbärsnisses ö fick vi äntligen se MÄSTER! Han satt plötsligt på ett moln och dinglade med benen när vi flög förbi. Vi skulle aldrig ha lagt mörke till honom om han inte hade ropat till oss. Han var som ett solsken, ett moln och ett regn och en regnbåge i en och samma person. Väldigt exotisk. Dessutom hade han en röd väska runt axeln som glittrade hemlighetsfullt.
Vi landade i molnet bredvid MÄSTER.
- Håppan och Flygar-Felix! Jag har hållit utkik efter er! Kom och titta vem som landade litet före er!

Han visade in oss i en molnig skog med små gula och röda lyktor här och där som lyste för att visa oss väg. Snart såg jag en skugga framför oss. Jag kisade för att försöka se bättre, men så hörde jag en bekant röst:
-Håppan!
Och där stod Ordkonsttrollet!!!! Livslevande framför mig! Jag blev så glad att jag slog en volt i luften innan jag hoppade i famnen på henne. Vi kramades länge, länge och så presenterade jag Flygar-Felix som också fick en kram.
Men nu harklade sig MÄSTER och såg så finurlig och hemlighetsfull ut att jag nästan tänkte spricka av nyfikenhet. Han sa:
- Kära ni! Här i min väska har jag ett brev åt var och en av er. Vi kan kalla det för en vägvisare eller en uppmuntrande puff i rätt riktning, ett litet tips eller ett gott råd... MEN.... Brevet får ni öppna först när ni är hemma igen.
Han delade ut tre skimrande kuvert åt oss. Flygar-Felix fick ett lila, Ordkonsttrollet ett orange och jag själv ett guldigt gult.
Sedan fortsatte han:
-Men nu ska vi alla på kalas till molniga Molly. Hon firar för allt som kan firas för och bjuder på molnglass i sitt molnslott! Kom så går vi!

Där firade vi i dagarna tre. Ordkonstrollet stannade ännu för några festdagar och skulle sedan ta en molntaxi hem. Vi vinkade farväl till henne, MÄSTER, Molniga Molly och alla andra festprissar. Sedan satte mig på Flygar-Felix rygg och färden hemåt var ett faktum, men det gjorde ingenting för inne i min klacksko brände det guldigt gula brevet och påminde om sin existens...

Hälsningar hem, resdag 7

Till
Håppelin
Håpparegränden
Där var det studsar bäst
I landet bortom väst

Hej Håppelin!

Hälsningar från din kära Håppan
som ute i världen lever loppan
Tillsammans med vännen Flygar-Felix
vi hittat på fix och trix
Vi har letat efter MÄSTER bakom knut
vi har många möjligheter på lut
Efter visdoms källans svar
vi ännu har av resan kvar
Vi vilat oss på spa
och kan nu nya utmaningarna ta
På resdag nummer sju vi är
och har hittat många blåa bär
På Blåbärsnisses ö
där är det blåbärstö
Men Nisse sa att MÄSTER synats till i dimman
dagen innan
Snart vi kastar loss
Håll tummen Håppelin
att vi MÄSTER hittar
Jag lovar att vi noga tittar!

Håpp och hej- jag tycker om dej!

tvivel och pånyttfödelse, resdag 5

FRÅGAN..

Jag vet. Ganska knäppt...men SVARET var inte knäppt kan jag berätta.

Efter det har det gått ett par dar på spa.

Vi har badat i salta källor och blivit masserade av Flygar-Felix bastanta moster Färdininna som inte har varit rädd för att ta i för hårt. Dag 1, trodde jag att jag skulle förgå. Dag 2, idag, känner jag mig plötsligt som en ny Håppa! Redo för nya utmaningar och äventyr. Jag tror att Flygar-Felix känner det samma. Vi hamnade litet i en svacka efter besöket på Ön för den som söker. Jag tror att vi blev litet besvikna när det gick upp för oss att det inte skulle bli så lätt för oss. Att ingenting kommer att komma färdigt serverat på silverbricka åt oss...
Men,

SVARET som vishetens källa gav oss var:

" 1 plus 1 är lika med 1så länge illusionen lever och mår bra. Kom ihåg att tro på den och ni är alltid framme på rätt plats och finner alltid svar på era frågor. Ta inte livet för allvarlig utan bara lev och livet kommer till er. Och kom ihåg att det är färden som är upplevelsen, inte målet. "

visheten bedrar?, dag 3 forts.

Igen är det sen natt innan jag hinner rapportera dagen som gick åt dig. Jag och Flygar-Felix är som sagt på resa. För tillfället skriver jag i månskens ljus sittande på Flygar-Frlux rygg. Vi befinner oss någonstans ute i världsalltet . Det är inte så viktigt var, huvudsaken att vi är på väg igen, vidare!
Men för att återgå till dagen som varit...
Vi var gäster hos Velia-Ofelia på Ön för den som söker. Vi hade fått en ledtråd och var på genom slottet till vishetens källa. Inne i det första rum vi steg in i efter 357 trappsteg neråt för en vindlande spiraltrappa hittade vi ett uppdukat frukostbord som för ett helt kompani. Där fick vi öra oss mätta på allt mellan färsk frukt, grillad halloumi och nygräddat bröd. Gudomligt!
Medan vi åt satt vi båda ganska fundersamma och tänkte på FRÅGAN....
Vi var ju två! Hur skulle vi kunna komma fram till EN fråga?
Till slut blev vi väldigt nyfikna båda två. Vi var dessutom litet dåsiga och skruttiga efter all god mat. Vi tänkte att vi kommit på något bra, äntligen!
Snart var vi djupt nere i jorden under slottet i de djupa valven. Våra fotsteg ekade och luften var fuktig och doftade jord.
Då såg vi där framme ett silvrigt sken!
Vishetens källa!
Tänk!
Vi var nog väldigt vördnadsfulla när vi ställde oss på randen tull källan och ställde vår fråga:

"Varför får man fråga bara en fråga?"

Ledtråd med goda råd, resdag 3

Idag vaknade vi av att det knackade på dörren. Jag steg yrvaket upp och gick för att öppna, men blev väldigt förvånad när jag inte fann någon utanför dörren. Flygar-Felix kom också fram till dörren och såg också lika förvånad ut. Jag ryckte på axlarna och tänkte stänga igen dörren då Flygar-Felix utbrast:
- Vänta!
Han tog ett steg ut i den långa korridoren utanför rummet och plockade upp ett brev med sin långa näbb. En bråkdels sekund efter det hade jag slitit upp kuvertet och öppnade med darrande fingrar brevet. Där stod såhär:

" Bästa Håppan och Flygar-Felix!
Detta är en ledtråd. Gå längst ner i slottets källare till vishetens källa.
Med EN fråga får ni ETT svar, välj noga, det är allt ni har.
H. V-O
PS. Frukost väntar på vägen

Spänningen stiger , resdag 2 forts.

Det är sen kväll när jag skriver detta. Men kunde helt enkelt inte låta bli.
Denna dagen har varit så speciell, så oförutsägbar.
Jag och Flygar-Felix kom alltså fram till denna sköna gröna ö som heter
Landet för den som söker.
Tänk vilken mitt i prick navigering(eller slump(jag vet inte riktigt hur Flygar-Felix kompassmagkänsla fungerar))!
Vi som är ute och söker. Efter MÄSTER och efter litet annat ditt och datt. Framförallt efter upplevelser! Och nu är jag sprickfärdig av alla nya upplevelser!
Alltså, vi landade på en grön äng var det betade nån slags kreatur som såg ut som att vara en blandning mellan en get och en gris. De var skära till färgen, långhåriga med tryne och knorr...och horn... Ni kanske kan förställa er hur konstiga de såg ut. Dessutom nynnade deras magar på en melodi medan de åt av gräset. Jag kunde bland annat urskilja " jag tror, jag tror på sommaren"!!
Nåja, en av getgrisarna verkade ta större notis av vår entré och kom sakta fram till oss. När den stod en meter ifrån oss började denntnna på melodin " räck mig din hand, vi har samma väg att gå" och så vände den på klacken och började gå uppför berget vi stod nedanför. Den stannade och nickade med huvudet att vi skulle följa efter.
Getgrisen förde oss upp på berget och fram till det stora, stora slottet och slottsporten. Där knackade han på med sina horn. Snart hördes steg bakom och en liten röst som sa:
- Ja, jag kommer, jag kommer!
Porten gick upp och där stod den mest förtjusande lilla varelse.
Hon tittade på oss, nickade till getgrisen och steg pt sidan och sa:
- Välkomna! Välkomna till Slottet för den som vill hitta!
Vi följde efter denna varelse som såg ut att vara en blandning mellan en  älva, ett troll och en tomte. Hon var väldigt vacker med gyllene hår. Hon hade stora spetsiga öron, hon var klädd i finaste sammet och gick så tyst att det inte hördes ett knyst. I sin hand bar hon på sin svans.

Hon förde oss genom otaliga rum, uppför trappor och nerför trappor, genom stora salar och trånga tornrum tills hon kom fram till ett rum med ett stort fönster ned utsikt över det oändliga havet och solnedgången därutanför. De enda möblerna i rummet var ett stort skrivbord och en stol. Ovanpå skrivbordet fanns den tjockaste och största boken jag någonsin skådat.
Varelsen satte sig i stolen och sa:
- Jag heter Velia-Ofelia och jag bor och härskar på denna ö. Ni är hjärtligt välkomna hit för att söka och finna det som väntar er. Men först måste ni bli inskrivna i gästboken.

Kan ni fatta!!! Jag tänkte nästan hoppa ur mina skor i ren spänning!!! Någonting väntar på oss här på denna ö!!! Jag såg att Flygar-Felix också blinkade till några extra gånger. Jag kan inte förstå hur han kan vara så kolugn. Jag måste verkligen hela tiden sätta band på mig själv för att inte rusa omkring och slå volter och kullerbyttor i ren förtjusning.

Efter inskrivningen förde Velia-Ofelia oss till ett sovrum och sa att vi ses i morgon.
Då kände både jag och Flygar-Felix hur hungriga vi var. Som tur hade jag packat ner det knäckiga brödet. Det smakade himmelskt!

Jag ser så fram emot morgondagen! Nu ska jag och Flygar-Felix berätta varsin godnattsaga och så blir det toti-aj-aj...
Godnatt!

packa Håppans ryggsäck, resdag 2

Vi lämnade Sköldpadds- Madmoiselle Meeri bakom oss
fortfarande med den lyxiga OSTPANNKAKAN skvalpande i våra magar.
Vi flög vidare över oceanen som jag ansåg började kännas oändlig. Men Flygar-Felix
sade att han hade rätt kompasskänsla i magen och att vi borde nå land just passligt till lunch.
Under tiden passade jag på att gå igenom min ryggsäck och vad jag riktigt hade packat med mig.
Jag hittade följande i ryggsäcken:
- min borttappade adressbok!( vad bra nu kan jag skriva vykort från resan till Håppelin och  Ordkonsttrollet)
- min tandborste
- tändstickor
- simbyxor
- min röda skrivbok och en avtuggad pennstump
- någonting jag tror att är ett kalejdoskop
- en gammal rostig nyckel
- min fina randiga halsduk
- och förstås,  en liten ask med det allra hemligaste i
- brevet jag fick av Håppelin innan jag åkte ( hon sa att jag får öppna först sen? Hmm.. När är månne sen?!)
och till sist en påse knäckigt bröd

Tänk så klokt jag packat! Allt viktigt har jag kommit ihåg!
Jag hann inte tänka mer för nu skrek Flygar-Felix:
- Land i sikte!!!
Och där framför oss skönjade sig en stor grön ö ur havet!
Mitt på ön tyckte jag mig se silhuetten av ett stort slott!!!
Spännande!

SEMÄSTERN börjar, resdag 1

Oj, OSTPANNKAKA, vad det kan vara gott!
Idag har vi ätit just det till morgonmål, jag
och min vän Flygar-Felix.
Igår kom han och hämtade mig som överenskommet,
prick fem.
Vår färd började!
Äntligen!
Vad jag har väntat på semäster...
Tänk nu om vi faktiskt får SE en MÄSTER!!??
Det ser vi nog båda mycket fram emot.
När vi flög över havet utan land i sikte filosoferade vi
i takt med den rosafärgade solnedgångshimlen om
denna MÄSTER...
Flygar-Felix tror bestämt att denna MÄSTER är en
sofistikerad ung gentleman som alltid snyter sig i tyg-
näsdukar och jämt går och tuggar tuggummi medan han
kläcker nya genialiska uppfinningar.
Jag måste säga att jag inte är riktigt lika säker på denna
MÄSTER....
Kanske han rentav är en giraff vars prickar smakar choklad
och att han därför går förklädd till en häxa i rädsla av att
bli uppäten...
Vem vet...?
Kanske det ännu klarnar för oss under denna resa!!!

Men tillbaka till OSTPANNKAKAN!!!
Vi flög alltså in i solnedgången och började känns oss en
aning trötta. Just då spanade vi in en flotte som guppade
nedan om oss i havet!!
- Jag tror jag ser ett hotell, skrek Flygar-Felix, och dök ner.
Vi landade på något som antagligen var en skorsten på det lilla
röda huset som stod mitt i.
Det hördes ett skrammel och så gick en liten gul dörr upp och
vi kikade in i ett par vänliga ögon!
Sköldpadds-Madmoiselle Meeri hälsade oss varmt välkomna!
Guppande i hennes mysiga hotell sov vi som små sillar i ett
vattenämbare hela långa natten och på morgonen bjöd Meeri
oss på den mest lyxiga OSTPANNKAKAN!!!!

fräsa ut på resa

Tjungeling!!
Jag skall ut och RESA!!
Fräsa loss
med en Albatross!
Med Flygar-Felix ut i världen
hoppas du följer med oss på denna färden!
Idag bär det av klockan fem
så vänta mig inte hem.
Tjingeling!
Nu ska det hända vilda ting!

Vi hörs här i bloggen!
Reseskildring är att vänta....

när det skiner, så viner det -av hopp!

Voj, söta klackspark!
Hur kan solen göra en så GLAD!!!??!!!
Idag när jag öppnade mina ögonfransar som
krullat ihop sig efter allt regn och fukt möttes jag av
solens glitter! Mina ögonfransar vecklade ut sig på nollsekund
och jag kände hur det började spritta i mina fötter....
Ett stort glädjehopp var i antågande!!
Det var så nära att jag landade mitt i grannens morgonmål
när jag flög upp i luften som en katapult...

Resten av dagen har jag räknat solkatter och
letat efter solskatter....

Regndroppar x 5

Vad är egentligen mysigare än sommarregn?
Regndroppar som faller i vattenpussar...
Regndroppar som glänser på trädgrenarna, i gräset....
Regndroppar som låter på taket när man ligger i sängen och skall somna...
Regndroppar som tvättar luften och gör det lätt och andas...och alla dofter som ploppar fram....
Regndroppar som rinner ner längsmed fönstren som suddar ut världen därutanför...

inget återfall i jordgubbslandet

Epilog:
Håppelin räddade oss allihop ifrån den fasansfulla
Paparazzi- kartellen som omringat oss.
Smidig som en cowboy fångade hon in oss en i gången,
och drog upp oss i säkerhet.
Fröken Fräcknerska och Herr Nilblå såg upp till Håppelin
som på en gudinna. Jag tror faktiskt att de spekulerade om
hon var jordisk eller en gudomlighet...
Men när Håppelin till slut efter en rogivande flygfärd
i luftballongen landade i jordgubbslandet och bjöd på
jordgubbar och glass slappnade Fröken Fräcknerska och
Herr Nilblå av och bara njöt....
Till slut tog Herr Nilblå Fröken Fräcknerska i handen,
tackade och sade farväl. De hade beslutat dig för att vandra
till världens ände - tillsammans!!!
Jag och Håppelin stannade i jordgubbslandet ända tills vinden
förde iväg oss på nya äventyr.

Fallet får hjälp ovanifrån

I samma stund rösten skrek STOP! STILLA! började det blixtra
runtomkring oss. Vi blev alldeles bländade och med ens var tystnaden
fylld av tiotals röster som skrek uppmaningar från höger och vänster, framifrån
och bakifrån, ovanifrån och nerifrån...
- Se hit!
-Le!
-Säg ostkaka!
-Just så där.. STILLA!!!
-Bara en till
Vi hade blivit utsatta för en paparazzi- attack!!!
Fröken Fräcknerska såg svimfärdig ut.
Herr Nilblås ögon var uppspärrade som på ett efterjagat villebråd
och hans ansiktsfärg höll på att övergå till lakansvit.
Jag förstod genast att goda råd var dyra!
Och då på minuten sekunden före undergången kom
räddningen....den mest sagolika, som man aldrig kunnat
föreställa sig...
Plötsligt hör jag Håppelins röst som ropar på mig.
Först tror jag att jag hör syner men hennes röst ropar
enträget på mig.
Jag tittar upp och där ser jag min räddande ängel!
Håppelin i en luftballong rakt ovanför oss!!!

In i fallet flög en invändning

Plötsligt, när jag stod där ute på sommarängen mellan Fröken Fräcknerska och
Herr Nilblå med mina tåspetsar på helspänn och mina ögonfransar
uppböjda på radiofrekvens känselspröt, hördes där ur intet ett...
... - Men....
En litet försiktig och ursäktande röst som kom....varifrån???
Herr Nilblå knep ihop sina smala läppar så de blev som ett streck
och såg sig omkring. Fröken Fräcknerska suckade och blundade hårt...
Jag, Håppan, däremot öppnade alla mina sinnen på helspänn.
Det var tyst.
Det förblev tyst. ( jag tror att vi alla tre höll andan)
Sedan frågade vi alla i munnen på varandra:
- Hörde ni?! Vem var det?!
Tystnaden fortskred.
Snart var det som att tystnaden skrek runt omkring oss.
Jag tog ett steg.
Herr Nilblå tog ett steg.
Fröken Fräcknerska öppnade sina ögon.
Då!
Skrek någonting:
- STOP!!!

fallet faller djupare

Nu har jag kommit ett klacksteg närmare den nakna sanningen,
det stora avslöjandet eller den häpnadsväckande upptäckten-
Kalla det vad du vill! Men jag är väldigt ivrig!
Ni förstår, fröken Fräcknerska har blivit bländad av Herr Nilblå.
Ja precis som av solens strålar. Hon kan inte tänka klart längre.
Och hur kom jag Herr Nilblå på spåren? Jo, han avslöjade sig själv.
Han, den drummeln skrev i gästboken!
Och melankoliska fröken Fräcknerska tror att hon har fått en hemlig beundrare.
Hon är så orolig, för hon tror att det har satts höga förväntningar på henne och
därför har hon gått i baklås. Stackaren. Hon vågade inte eller vägrade se mig för
nån timme sen när jag tittade in under hennes parasoll.
Hennes blick var som drabbad av tusen frågetecken när hon blickade ut i intet och upprepade:
- Vad menar ni Herr Nilblå, kan ni inte säga mig vad ni menar.....

det föll ett fall framför näsan på mig

Idag har jag varit på upptäcksfärd litet mellan bokhyllorna.
Jag har sökt efter en ledtråd. Du vet en sån där som får din nyfikenhet
att vakna. Slog upp på måfå en sida i en bok och lät mitt finger
dyka ner och landa på textraden. Så här stod det:

" Egendomligt nog har den blivit min styrka, eftersom den påminner mig om
att jag inte längre kan förlora mig i fantasifulla drömmar om jag vill överleva."

Vem är den??!! Tänkte jag genast och mina ögonfransar fladdrade av nyfikenhet.
Stackars melankoliska fröken Fräcknerska, tänkte jag sen. Hon råkar jämt och
ständigt ut i blåsväder. Och hon som lever på sina drömmar. Detta kommer att vrida musten
ur henne. Men hon talar om denna "den" som en styrka....
Jag förstår nog ingenting...
Detta måste utforskas och undersökas. Ett fall för Håppan, jippi!!!

vad kan man göra nu då?

Till exempel att göra en solig sommardag:
1) äta glass, såklart!
2) pick-nick i parken
3) läsa igenom gamla serietidningar i solen
4) öva på att blåsa största bubblan ever med hubba-bubba tuggummi
5) doppa tårna eller hela dig i det iskalla havet, brrrr
6) berätta gåtor och vittser för varandra under ett äppelträd
7) gå omkring och samla på somriga dofter
8) lek kurra-gömma
9) skriv en kort berättelse som börjar med orden:
" I huset var jag bor finns det en hemlig dörr som bara jag känner till..."
10) bege dig ut på äventyr till någon plats i staden eller i skogen
du aldrig tidigare besökt, upptäck!

Mystiskt men förklarbart....

Detta mötte mig under klacken, när jag steg i rabatten...
Helt klart ett brev och en fråga, men av vem?
Av någon frågvis, har jag på känn...

En omtjuvare, det är,  en person som har benägenhet
att dra till sig och/eller omge sig med tjuvar. Antingen av
ren blåögdhet eller sedan väldigt medvetet för att dölja sina
egna kleptomaniska tendenser.

7 tips om du lider lejdon...

Vad kan man göra en dag då det är molnigt ute
och man känner sig litet sådär slö och borttappad...
Jo, håppeli-håpp, en hel massa!!!
1) gå ut och plocka en bukett blommor med så många olika sorter du hittar(romantiskt)
2) lär dig äntligen stå på huvudet eller händerna(oooom)
3) skriv ett riktigt brev till någon du saknar eller vill överraska(snigelpost är retroboost)
4) bjud in gäster till middag och bjud dem på nåt du aldrig tidigare gjort( gastronomäventyret)
5) städa, städa varje molnig dag, det tycker jag är bra.....(nåja, om fantasin verkligen tryter)
6) klä upp dig till tänderna och lek att det är fest, håll ett festtal som du filmar in och skicka det till någon du vill pigga upp(skönhet och lovord finns inte nog på denna jord)
7) börja blogga vetja!!!!

Kapten Enögas förbannelse del 3

Vinden tittade på mig med exalterad blick
allt stod stilla, det gav mig en kick.
Plötsligt kände jag mig så modig och käck,
jag visade vinden tungan och vände  den min häck.
Sedan såg jag stint in i Kapten Enögas enda pupill,
och skrek vilt: "- Nu gäller det, ge vinden vad den vill!"
Sedan gick allt så fort att jag nästan inte hann blinka,
innan jag farväl till en mojnad och blidkad vind fick vinka.
Kapten Enöga gjorde sorti med sitt patrask,
släppte mig loss och försvann i all hast.
Vinden klädde sig åter i sin saltstänksskrud,
en nöjd och lycklig brud,
som äntligen  gick att möta sin älskade Molniga Dude.
Bröllopsfesten varade i dagarna "tri".
och jag var åter fri!

Kapten Enögas förbannelse del 2

där stod jag fastbunden med skakiga ben,
piraterna skrattade och vinden ven.
Kapten Enöga skådade upp mot skyn,
och höjde sina ögonbryn.
Det blev med ens kusligt tyst runt omkring,
och Kapten Enöga viskade: "-Nu kommer det att hända hemska ting!"
Alla sjöbusarna blev med ens bleka och veka,
men Kapten Enöga verkade inte tveka.
Nu tittade han rakt på mig!
"- Du ser ut att förstå dig på ett och annat,
det är nämligen så att en Sjönymf mig förbannat.
Den skickar stormen efter mig vart än jag går,
om du hjälper mig, du åter din frihet får."
Jag hickade till av förskräckelse och panik,
men Kapten Enöga hade blivit blek som ett lik.
"-Hjälp mig snälla, jag kan göra dig rik!"
Pa-dang! Kom stormen farande med blixt, muller och dunder,
det var som ett krig, jag trodde vi skulle gå under.
Mest av allt slet stormen i Kapten Enögas gestalt,
han vinglade hit och dit, han behandlades kallt.
Då skrek jag plötsligt:
"- HALT! Vill du kanske ha litet SALT?!"

kapten Enögas förbannelse del 1

Igår fick jag se ett gäng pirater, vrakplundrare och
sjöbusar.
Jag hade håppat hela dagen, glad som kon i hagen
då jag plötsligt hörde ett rojsigt ljud.
Det lät som en spöksonat eller som nån som gnäller efter mat...
Jag blev på min vakt, och stelnade till.
Det var då det började lukta rutten sill, och så såg jag dem komma på rad.
Någon haltade, någon släpade sig fram
någon skålade i dram.
Jag gjorde mig smal som ett grässtrå och vajade i vind,
då fick jag se kaptenen med tatuerad kompassros på kind.
Han stannade upp
och jag såg honom vädra i luften som en hund.
Det ilade i min kropp och jag stelnade till,
för kapten Enöga hade fäst sin blick i mig som en sigill.
- En förrädare! han skrek.
Snart i väldig hast, tillfångatogs jag, och blev bunden fast.
Tio knutar, elva knopar och en rosett senare,
jag ynkligt gnällde: - Hjälp!

od'e till dig...

Min kära Håppelin,
du är så fin!
Dina fotspår vill jag alltid följa,
min blick över dig vill jag skölja.
Se varje enskild ögonfrans,
binda dig en blomsterkrans.
-Får jag lov, och bjuda upp till dans?!
Virvla runt, runt, runt- yr av kärlek- tappar min balans!
Mina ben skakar, mitt hjärta klappar...
Min kära Håppelin,
du är så fin....jag hoppas, jag önskar, jag vill!!!
Aldrig sitta still!!!!

Bara om jag vet,
att du vid min sida sitter,
kan jag sitta still i evigheters evighet!!!

Håpp uti (s)kärgården

Det gungar i mina ben
jag hoppar från sten till sten
Vatten som djupa råkar
finns mellan mina håppstens båkar
En utfärd ytterskärs till obebodd ö
tillsammans med min håppfinaste mö!
Snart väntar pick-nick med
plättar och sylt på solvarm klippa
och en dikt jag skrivit till min Håppelin!

natten är min bästa dag

Det är någonting med natten och
glödande kol i en nästan urbrunnen brasa
och månsken....
Någonting som får mig att känna mig extra levande
och vaken och aldrig trött.
Härligt att sitta i ett tyst hus med en tekopp i handen.
Doppa litet kex i den varma drycken och bara mysa
över existentialismen .....

Regndroppe-Li-dropp

Herr Regn var ute på promenad.
Då träffa han fru Droppe som var ute
med sin hund Li-Dropp.
Herr Regn överöste fru Dropp med komplimanger.
Fru Droppe duggade tacksamt och rodnade.
Hunden Li-Dropp skällde en skur.
Sedan fortsatte de promenaden vidare tillsammans,
regndroppslyckliga.
....
Idag
Regn
Hela
Underbara
Dagen

Prome(håppe)nad i Sångskogen

I går kväll var jag och Håppelin och Ordkonstrollet på en promenad i Sångskogen.
Det var härligt! Jag var så uppskruvad av att ha min kära Håppelin och min bästa vän
Ordkonstrollet på var sin sida om mig så promenaden var nog mera en håppenad för min del.
Men vad gör det när man är så lycklig som en gul banan inombords!
Men Sångskogen är så magisk! Det bara sjuder av liv, toner och stämmor ur alla buskar, från bergsskrevor och ur trädkronorna. Det lät som om tusen blåklockor skulle ha pinglat till i en ljuv sommarvind och som om mossan skulle ha blåst ur sig mjuka hymner för varje steg vi tog när vi vandrade över den. Och mellan träden kom en svag melodi smygande. Någonstans långt, långt borta gick ett skyggt skogsrå och sjöng in sommaren.....
Stämningen var som en rosenrubin, som ett sagoslott.... Drömmande...
En lycko-njutning för själ och kropp....och jag bara måste ta ett Håpp!

Vad är det här för väder?!!

-nä-hä! Nä-nä-näää-ä!!! Nu räcker det!
Mina ögonfransar har varit tunga och blöta hela dagen idag!!!
-Va? varför då???
- Bovarna Snöfall och Hagelskur har varit  i farten!!!
-Deras kyla gömmer blommorna, tystar ner fåglarna...
det är inte roligt !!! Buhuuu.....

-Det blir nog bra till slut, skulle mosters moster Mostilla
ha sagt. Och vet ni vad, hon brukade alltid( jag understryker alltid!) ha rätt!

Vild och galen

jag har energi så jag tror att jag spricker!!
Igår blev jag nämligen bjuden på nässelsoppa.
Jag tror nästan att kombinationen Håppa+ nässelsoppa
är att undvika...för sedan dess har jag
-inte sovit en blund
-berättat min livshistoria för alla nya typer jag lärt känna( ca17 ggr)
-inte gett någon annan en syl i vädret
-håppat mig igenom de flesta trampoliner inom en radie på 22 km
-sjungit mig hes
-seglat i mormors kaffesump
Och sist med inte minst
-så har jag kammat mig igenom bibliotekets alla böcker som börjar "det var en gång"...
Är inte trött, men jag kan se och känna hur det osar ur öronen på mig....

det är så mycket kärlek i luften.....

Voi Kojsi-mojsi!
Jag är lyckligare än en lycko-lott!
En Håppa som hittat en Håppelin
-hon är så rysligt fin!!!
Tänk, att jag fick uppleva den dagen
-jag har fjärilar i magen!!
Jag är så kär,
vill bara vara när
-min kära Håppelin!!!

hemligheten som blev hemlik

Gissa vad Skojmojsans hemlighet var?!

Ja, jag vågade in mig i grottan till slut, efter flera överväganden med mig själv.
Jag tänkte att vad har jag att förlora och att det säkert skulle gräma mig för resten av mitt liv om jag inte tog reda på Skojmojsans hemlighet. Och dessutom var jag ju litet smickrad över att den verkade vänta på just mig, Håppan!!!
Väl nere i underjorden kom jag fram till en grön dörr. Jag knackade på och dörren gled upp.
Bakom dörren öppnade sig ett land som jag skulle kunna kalla för drömlandet för en Håppa. Nämligen ett landskap som liknade tuvor av moln, mossa eller trampoliner. Ett håppland!!! Och vet ni vad mina ögon föll på i nästa sekund. Jo, på något som håppade däromkring. Någonting som liknade......en Håppa....någonting som liknade mig!!!!!
Jag vet inte om jag svimmade i den stunden eller om hjärtat slutade slå....men....jag blev så häpen...för jag hade aldrig trott att det kunde finnas någon som liknade mig....jag har alltid trott att jag är världens enda Håppa....

grottans hemlighet...

Skrottmojsan sträckte på sig så att det knakade. Sedan började han skråla som en operadiva;
"Du sköna mooorgooon!!!
Du är så käääär,
Min kära Håppan, nu är du häääär!!!
(här hoppade hjärtat upp i halsgropen, jag var avslöjad)
Kom in i grottaaaan, så får du se,
min lilla hemliiigheeet!!!!
Sedan vände han på klacken och försvann in i grottan igen.
Det blev alldeles tyst. Jag satt fortfarande blickstilla. Då hördes det en ekande röst sim kom farande utifrån grottan ;
-Håppaaan, KOM!!!
Mina ögonfransar frös till is. Skrottmojsan ville att jag skulle komma....månne jag skulle våga...

Skrottmojsan

Skrottmojs!Jag schvimlar!
Så lät ropet ifrån grottan i skogen häromdan.
Sedan blev det ett vimmel på marken och i luften av hundratals fötter och vingar.
Alla ville någonstans. Samtidigt.
Jag hukade under den omkullfallna trädstammen.
Jag tror att jag bara blev påtrampad 3 gånger....
Sedan med ens blev det alldeles tyst. Jag kikade mot grottan från mitt gömställe.
Där stod någonting, med orange gummibyxor och fransar som svajade i vinden. Det såg hemtrevligt ut. När jag såg ansiktet på typen insåg jag dock genast att detta måste vara en Skrottmojsa.....

olika....är rolika

Jag drömde i natt om en Flabbruska. Den var ohövligt rolig. Skrattade åt precis allting. Till slut tyckte jag att det blev litet jobbigt, och jag frågade om Flabbruskan tar någonting på allvar. För första gången slutade Flabbruskan att skratta och tittade konstigt på mig innan den svarade:
-Att skratta är mitt säregna personlighetsdrag och jag är väldigt stolt över det!
Då skämdes jag  och tänkte på hur mycket jag tycker om att Håppa och att det är det som gör att jag är just den jag är. Håppan och ingen annan!

Ut och Håppa i solen

Godmorgon på er!
Idag ska det hoppas vida omkring
Jag ska dansa med fjärilar i ring
Det skall bli min vårliga merit
att delta i solens återkomst retrit!
Ha en bra dag!
Kram

Landat i landet

Vi landade mitt i landet. Potatislandet. Som var väldigt blött och väldigt dyigt. Linsbrådans bråddar slirade häftigt i gyttjan och gjorde djupa bromsningsspår. Men ack vad vi skrattade! Jag skrattade av lättnad över att ännu vara vid liv och att ha jord under fötterna. Efter hand skrattade jag ju nog åt hela situationen. Och Linsbrådan tycktes inte kunna få slut på sitt skratt så fort han ens kikade litet åt mitt håll. Jag måste ju nog ha varit en rolig syn efter att jag stått på ögonfransarna i en gyttjepöl vid landningen....

Linsbrådans bråddar

Kom! Skynda Håppan, ropade Linsbrådan medan han hakade fast sig vid halningsrepet till flaggstången. Håll i mig! Nu! Jag grabbade tag och blundade.
-Nu bär det iväg Håppan! Ropade Linsbrådan med överförtjust röst. Jag hörde bara hur det susade i mina öron , kände hur ögonfransarna fladdrade och krullade ihop sig. Luften hade plötsligt blivit väldigt fuktig!
-Håppan! Öppna ögonen vetja! Vi flyger ju! Skrek Linsbrådan.
Jag öppnade mina ögon, men såg absolut ingenting .
-Var är vi nånstans?! Ropade jag tillbaka.
-I molnet! Fick jag till svar.
-Men nu ska vi landa, skrek Linsbrådan. I det samma fick jag se hur det ur hans fötter växte ut någonting som liknade taggar.
-Vad händer med dig?! Skrek jag och pekade på fötterna.
-Det är mina landningsbråddar, sa Linsbrådan innan han störtdök ut ur molnet. Jag stirrade med fasa och skräck på honom i två sekunder innan jag åter blundade....

Linsbrådans bråda dag

Det sa Kuckeli-kuu just innan allting började. Linsbrådan hade suttit blickstilla och
bara tyst sugit på en tjär-pastill. Det smakade hemtrevligt, litet som olja eller båtmotor, tyckte han.
Linsbrådan drömde egentligen om att få vara med i ett av mina äventyr, men jag insåg nog att Linsbrådan var den rullande stenen. Jag hade aldrig sett något liknande eller någon som tänkte som han. Linsbrådan var liksom levande på ett eldigt sätt. Han liknade något mellan en liten pojke och en listig räv. Han var spinkig eller tanig. Han var otroligt snabb och kunde sällan sitta stilla i längre perioder.
Linsbrådan tänkte med en JA-skalle. Ingenting tycktes honom omöjligt eller motbjudande. Han var alltid med på noterna. Dessutom var han för det medta genomglad.
Men denna dag då Linsbrådan kom in i mitt liv var nog en mycket ovanlig dag. Just det att det var en så tidig morgon var redan ett undantag. Mina ögonfransar var nog ännu väldigt trassliga  men Libsbrådan hade hört något annat med förutom kuckeli-kuu.
-Håppan, sa han, vi måste  skynda oss. Vi har massor att uträtta!
Jag stod där som en fåntratt och undrade...vadå?

Ett paket

Idag har jag undrat stort...
jag tänkte först att det var nånting jag gjort.
Men nej, med posten kom en låda
och ut hoppade en Linsbråda!!
Jag bara stirrade som besatt....
Vem har skickat mig denna figur,
som ser ut som en riktig filur?!
Är det kanske du??!

ordklister

Hjälp!
Jag har fastnat i ordklistret!
Ni kanske också har varit med om det?!
När man skriver och skriver på en berättelse
Och så plötsligt blir det stop för att man helt
enkelt inte kommer på ett ord som skulle behövas
just  då.
Som t.ex. Sentrifug. Man kommer att tänka på ord som låter lika,
typi strimmelflin eller strutfukt...
Och så måste man börja förklara : snurraren inne i tvättmaskinen
Som dricker allt vatten...öh...
Ordklistret minsann!

skriv- mani!!!

Kära ni!
Jag har fått mani!!
Jag vill bara skriva krusiduller
Skrivstils-saft- och-buller!
Ah! Jag njuter av bokstavskavalkad
Jag vill bara skriva rad efter rad.
På pappret vitt och slätt
Vilar nu mitt svarta bläck
Det blivit en hel del meningsdans
en och annan bokstavsordnings chans
Jag kan ju inte låta bli att hoppa mellan bokstäver
och skrivna rader,
jag kan ju göra nya ordfynd eller ge någon ordkonst-spader!
Vilken rolig bagatell
att vara en ordkonstensWilhelm Tell
Mitt i prick i bokstavsdjungeln!
Jag är lyckligast när jag har pennan i min hand
och min berättelse sträcker sig till himlens rand!
Väss pennorna! Skjut ut bläcket!
Håppan kommer att skriva dig ner från sträcket!

vårens sprattel-spratt

Hej Håppsan!
Det är vår, sa vårens vänliga vind
sen smekte han min kind.
Jag burrade upp mina ögonfransar av lycka
och undrade om våren skulle tycka
om
att jag en Håppa, förväntansfull och full av skratt
i bakfickan väntade med ett spratt
Jag bara inte kunde låta bli
att fylla hela vårens melodi
Med ordkonstmystisk svängeli-sväng,
växtvärks-potpurri och klorofylls-liknande curry.
Ville bjuda våren på nåt riktigt gott
och till min lycka sa inte våren stopp
Den lyssnade noga på varenda ton i min trudelutt
jag kunde inte sitta stilla utan tog flera glädjeskutt.
Sedan nickade våren glatt och sa
-Du Håppan, kom, en vårlott som tack ska du ha.
Lotten doftade blåsippskaramell
och innehöll en smällande snäll.
Jag blev rörd som en sill
och skulle gärna ha haft en till.
Men vårens vind hade redan rymt
att blåsa bort molnen som solens skymt.
-Välkommen vår! Välkommen kära sol!
den ropade som en tupp i solen som gol!