Nu kommer vi hem!, Resdag 10!

dagarna visslar förbi när man är på flyg och fläng. Nu är vi redan uppe i tionde resdagen som blir dagen för vår hemkomst. Sitter i skrivande stund på Flygar-Felix rygg och har svårt för att sitta stilla för snart kommer jag hem till mun Håppelin och får överösa henne med alla våra äventyr!
Men det har gått tre dagar sedan jag sist rapporterade... Och det har hänt ett och annat kan jag säga!
Efter Blåbärsnisses ö fick vi äntligen se MÄSTER! Han satt plötsligt på ett moln och dinglade med benen när vi flög förbi. Vi skulle aldrig ha lagt mörke till honom om han inte hade ropat till oss. Han var som ett solsken, ett moln och ett regn och en regnbåge i en och samma person. Väldigt exotisk. Dessutom hade han en röd väska runt axeln som glittrade hemlighetsfullt.
Vi landade i molnet bredvid MÄSTER.
- Håppan och Flygar-Felix! Jag har hållit utkik efter er! Kom och titta vem som landade litet före er!

Han visade in oss i en molnig skog med små gula och röda lyktor här och där som lyste för att visa oss väg. Snart såg jag en skugga framför oss. Jag kisade för att försöka se bättre, men så hörde jag en bekant röst:
-Håppan!
Och där stod Ordkonsttrollet!!!! Livslevande framför mig! Jag blev så glad att jag slog en volt i luften innan jag hoppade i famnen på henne. Vi kramades länge, länge och så presenterade jag Flygar-Felix som också fick en kram.
Men nu harklade sig MÄSTER och såg så finurlig och hemlighetsfull ut att jag nästan tänkte spricka av nyfikenhet. Han sa:
- Kära ni! Här i min väska har jag ett brev åt var och en av er. Vi kan kalla det för en vägvisare eller en uppmuntrande puff i rätt riktning, ett litet tips eller ett gott råd... MEN.... Brevet får ni öppna först när ni är hemma igen.
Han delade ut tre skimrande kuvert åt oss. Flygar-Felix fick ett lila, Ordkonsttrollet ett orange och jag själv ett guldigt gult.
Sedan fortsatte han:
-Men nu ska vi alla på kalas till molniga Molly. Hon firar för allt som kan firas för och bjuder på molnglass i sitt molnslott! Kom så går vi!

Där firade vi i dagarna tre. Ordkonstrollet stannade ännu för några festdagar och skulle sedan ta en molntaxi hem. Vi vinkade farväl till henne, MÄSTER, Molniga Molly och alla andra festprissar. Sedan satte mig på Flygar-Felix rygg och färden hemåt var ett faktum, men det gjorde ingenting för inne i min klacksko brände det guldigt gula brevet och påminde om sin existens...

Hälsningar hem, resdag 7

Till
Håppelin
Håpparegränden
Där var det studsar bäst
I landet bortom väst

Hej Håppelin!

Hälsningar från din kära Håppan
som ute i världen lever loppan
Tillsammans med vännen Flygar-Felix
vi hittat på fix och trix
Vi har letat efter MÄSTER bakom knut
vi har många möjligheter på lut
Efter visdoms källans svar
vi ännu har av resan kvar
Vi vilat oss på spa
och kan nu nya utmaningarna ta
På resdag nummer sju vi är
och har hittat många blåa bär
På Blåbärsnisses ö
där är det blåbärstö
Men Nisse sa att MÄSTER synats till i dimman
dagen innan
Snart vi kastar loss
Håll tummen Håppelin
att vi MÄSTER hittar
Jag lovar att vi noga tittar!

Håpp och hej- jag tycker om dej!

tvivel och pånyttfödelse, resdag 5

FRÅGAN..

Jag vet. Ganska knäppt...men SVARET var inte knäppt kan jag berätta.

Efter det har det gått ett par dar på spa.

Vi har badat i salta källor och blivit masserade av Flygar-Felix bastanta moster Färdininna som inte har varit rädd för att ta i för hårt. Dag 1, trodde jag att jag skulle förgå. Dag 2, idag, känner jag mig plötsligt som en ny Håppa! Redo för nya utmaningar och äventyr. Jag tror att Flygar-Felix känner det samma. Vi hamnade litet i en svacka efter besöket på Ön för den som söker. Jag tror att vi blev litet besvikna när det gick upp för oss att det inte skulle bli så lätt för oss. Att ingenting kommer att komma färdigt serverat på silverbricka åt oss...
Men,

SVARET som vishetens källa gav oss var:

" 1 plus 1 är lika med 1så länge illusionen lever och mår bra. Kom ihåg att tro på den och ni är alltid framme på rätt plats och finner alltid svar på era frågor. Ta inte livet för allvarlig utan bara lev och livet kommer till er. Och kom ihåg att det är färden som är upplevelsen, inte målet. "

visheten bedrar?, dag 3 forts.

Igen är det sen natt innan jag hinner rapportera dagen som gick åt dig. Jag och Flygar-Felix är som sagt på resa. För tillfället skriver jag i månskens ljus sittande på Flygar-Frlux rygg. Vi befinner oss någonstans ute i världsalltet . Det är inte så viktigt var, huvudsaken att vi är på väg igen, vidare!
Men för att återgå till dagen som varit...
Vi var gäster hos Velia-Ofelia på Ön för den som söker. Vi hade fått en ledtråd och var på genom slottet till vishetens källa. Inne i det första rum vi steg in i efter 357 trappsteg neråt för en vindlande spiraltrappa hittade vi ett uppdukat frukostbord som för ett helt kompani. Där fick vi öra oss mätta på allt mellan färsk frukt, grillad halloumi och nygräddat bröd. Gudomligt!
Medan vi åt satt vi båda ganska fundersamma och tänkte på FRÅGAN....
Vi var ju två! Hur skulle vi kunna komma fram till EN fråga?
Till slut blev vi väldigt nyfikna båda två. Vi var dessutom litet dåsiga och skruttiga efter all god mat. Vi tänkte att vi kommit på något bra, äntligen!
Snart var vi djupt nere i jorden under slottet i de djupa valven. Våra fotsteg ekade och luften var fuktig och doftade jord.
Då såg vi där framme ett silvrigt sken!
Vishetens källa!
Tänk!
Vi var nog väldigt vördnadsfulla när vi ställde oss på randen tull källan och ställde vår fråga:

"Varför får man fråga bara en fråga?"

Ledtråd med goda råd, resdag 3

Idag vaknade vi av att det knackade på dörren. Jag steg yrvaket upp och gick för att öppna, men blev väldigt förvånad när jag inte fann någon utanför dörren. Flygar-Felix kom också fram till dörren och såg också lika förvånad ut. Jag ryckte på axlarna och tänkte stänga igen dörren då Flygar-Felix utbrast:
- Vänta!
Han tog ett steg ut i den långa korridoren utanför rummet och plockade upp ett brev med sin långa näbb. En bråkdels sekund efter det hade jag slitit upp kuvertet och öppnade med darrande fingrar brevet. Där stod såhär:

" Bästa Håppan och Flygar-Felix!
Detta är en ledtråd. Gå längst ner i slottets källare till vishetens källa.
Med EN fråga får ni ETT svar, välj noga, det är allt ni har.
H. V-O
PS. Frukost väntar på vägen

Spänningen stiger , resdag 2 forts.

Det är sen kväll när jag skriver detta. Men kunde helt enkelt inte låta bli.
Denna dagen har varit så speciell, så oförutsägbar.
Jag och Flygar-Felix kom alltså fram till denna sköna gröna ö som heter
Landet för den som söker.
Tänk vilken mitt i prick navigering(eller slump(jag vet inte riktigt hur Flygar-Felix kompassmagkänsla fungerar))!
Vi som är ute och söker. Efter MÄSTER och efter litet annat ditt och datt. Framförallt efter upplevelser! Och nu är jag sprickfärdig av alla nya upplevelser!
Alltså, vi landade på en grön äng var det betade nån slags kreatur som såg ut som att vara en blandning mellan en get och en gris. De var skära till färgen, långhåriga med tryne och knorr...och horn... Ni kanske kan förställa er hur konstiga de såg ut. Dessutom nynnade deras magar på en melodi medan de åt av gräset. Jag kunde bland annat urskilja " jag tror, jag tror på sommaren"!!
Nåja, en av getgrisarna verkade ta större notis av vår entré och kom sakta fram till oss. När den stod en meter ifrån oss började denntnna på melodin " räck mig din hand, vi har samma väg att gå" och så vände den på klacken och började gå uppför berget vi stod nedanför. Den stannade och nickade med huvudet att vi skulle följa efter.
Getgrisen förde oss upp på berget och fram till det stora, stora slottet och slottsporten. Där knackade han på med sina horn. Snart hördes steg bakom och en liten röst som sa:
- Ja, jag kommer, jag kommer!
Porten gick upp och där stod den mest förtjusande lilla varelse.
Hon tittade på oss, nickade till getgrisen och steg pt sidan och sa:
- Välkomna! Välkomna till Slottet för den som vill hitta!
Vi följde efter denna varelse som såg ut att vara en blandning mellan en  älva, ett troll och en tomte. Hon var väldigt vacker med gyllene hår. Hon hade stora spetsiga öron, hon var klädd i finaste sammet och gick så tyst att det inte hördes ett knyst. I sin hand bar hon på sin svans.

Hon förde oss genom otaliga rum, uppför trappor och nerför trappor, genom stora salar och trånga tornrum tills hon kom fram till ett rum med ett stort fönster ned utsikt över det oändliga havet och solnedgången därutanför. De enda möblerna i rummet var ett stort skrivbord och en stol. Ovanpå skrivbordet fanns den tjockaste och största boken jag någonsin skådat.
Varelsen satte sig i stolen och sa:
- Jag heter Velia-Ofelia och jag bor och härskar på denna ö. Ni är hjärtligt välkomna hit för att söka och finna det som väntar er. Men först måste ni bli inskrivna i gästboken.

Kan ni fatta!!! Jag tänkte nästan hoppa ur mina skor i ren spänning!!! Någonting väntar på oss här på denna ö!!! Jag såg att Flygar-Felix också blinkade till några extra gånger. Jag kan inte förstå hur han kan vara så kolugn. Jag måste verkligen hela tiden sätta band på mig själv för att inte rusa omkring och slå volter och kullerbyttor i ren förtjusning.

Efter inskrivningen förde Velia-Ofelia oss till ett sovrum och sa att vi ses i morgon.
Då kände både jag och Flygar-Felix hur hungriga vi var. Som tur hade jag packat ner det knäckiga brödet. Det smakade himmelskt!

Jag ser så fram emot morgondagen! Nu ska jag och Flygar-Felix berätta varsin godnattsaga och så blir det toti-aj-aj...
Godnatt!

packa Håppans ryggsäck, resdag 2

Vi lämnade Sköldpadds- Madmoiselle Meeri bakom oss
fortfarande med den lyxiga OSTPANNKAKAN skvalpande i våra magar.
Vi flög vidare över oceanen som jag ansåg började kännas oändlig. Men Flygar-Felix
sade att han hade rätt kompasskänsla i magen och att vi borde nå land just passligt till lunch.
Under tiden passade jag på att gå igenom min ryggsäck och vad jag riktigt hade packat med mig.
Jag hittade följande i ryggsäcken:
- min borttappade adressbok!( vad bra nu kan jag skriva vykort från resan till Håppelin och  Ordkonsttrollet)
- min tandborste
- tändstickor
- simbyxor
- min röda skrivbok och en avtuggad pennstump
- någonting jag tror att är ett kalejdoskop
- en gammal rostig nyckel
- min fina randiga halsduk
- och förstås,  en liten ask med det allra hemligaste i
- brevet jag fick av Håppelin innan jag åkte ( hon sa att jag får öppna först sen? Hmm.. När är månne sen?!)
och till sist en påse knäckigt bröd

Tänk så klokt jag packat! Allt viktigt har jag kommit ihåg!
Jag hann inte tänka mer för nu skrek Flygar-Felix:
- Land i sikte!!!
Och där framför oss skönjade sig en stor grön ö ur havet!
Mitt på ön tyckte jag mig se silhuetten av ett stort slott!!!
Spännande!

SEMÄSTERN börjar, resdag 1

Oj, OSTPANNKAKA, vad det kan vara gott!
Idag har vi ätit just det till morgonmål, jag
och min vän Flygar-Felix.
Igår kom han och hämtade mig som överenskommet,
prick fem.
Vår färd började!
Äntligen!
Vad jag har väntat på semäster...
Tänk nu om vi faktiskt får SE en MÄSTER!!??
Det ser vi nog båda mycket fram emot.
När vi flög över havet utan land i sikte filosoferade vi
i takt med den rosafärgade solnedgångshimlen om
denna MÄSTER...
Flygar-Felix tror bestämt att denna MÄSTER är en
sofistikerad ung gentleman som alltid snyter sig i tyg-
näsdukar och jämt går och tuggar tuggummi medan han
kläcker nya genialiska uppfinningar.
Jag måste säga att jag inte är riktigt lika säker på denna
MÄSTER....
Kanske han rentav är en giraff vars prickar smakar choklad
och att han därför går förklädd till en häxa i rädsla av att
bli uppäten...
Vem vet...?
Kanske det ännu klarnar för oss under denna resa!!!

Men tillbaka till OSTPANNKAKAN!!!
Vi flög alltså in i solnedgången och började känns oss en
aning trötta. Just då spanade vi in en flotte som guppade
nedan om oss i havet!!
- Jag tror jag ser ett hotell, skrek Flygar-Felix, och dök ner.
Vi landade på något som antagligen var en skorsten på det lilla
röda huset som stod mitt i.
Det hördes ett skrammel och så gick en liten gul dörr upp och
vi kikade in i ett par vänliga ögon!
Sköldpadds-Madmoiselle Meeri hälsade oss varmt välkomna!
Guppande i hennes mysiga hotell sov vi som små sillar i ett
vattenämbare hela långa natten och på morgonen bjöd Meeri
oss på den mest lyxiga OSTPANNKAKAN!!!!

fräsa ut på resa

Tjungeling!!
Jag skall ut och RESA!!
Fräsa loss
med en Albatross!
Med Flygar-Felix ut i världen
hoppas du följer med oss på denna färden!
Idag bär det av klockan fem
så vänta mig inte hem.
Tjingeling!
Nu ska det hända vilda ting!

Vi hörs här i bloggen!
Reseskildring är att vänta....

när det skiner, så viner det -av hopp!

Voj, söta klackspark!
Hur kan solen göra en så GLAD!!!??!!!
Idag när jag öppnade mina ögonfransar som
krullat ihop sig efter allt regn och fukt möttes jag av
solens glitter! Mina ögonfransar vecklade ut sig på nollsekund
och jag kände hur det började spritta i mina fötter....
Ett stort glädjehopp var i antågande!!
Det var så nära att jag landade mitt i grannens morgonmål
när jag flög upp i luften som en katapult...

Resten av dagen har jag räknat solkatter och
letat efter solskatter....

Regndroppar x 5

Vad är egentligen mysigare än sommarregn?
Regndroppar som faller i vattenpussar...
Regndroppar som glänser på trädgrenarna, i gräset....
Regndroppar som låter på taket när man ligger i sängen och skall somna...
Regndroppar som tvättar luften och gör det lätt och andas...och alla dofter som ploppar fram....
Regndroppar som rinner ner längsmed fönstren som suddar ut världen därutanför...

inget återfall i jordgubbslandet

Epilog:
Håppelin räddade oss allihop ifrån den fasansfulla
Paparazzi- kartellen som omringat oss.
Smidig som en cowboy fångade hon in oss en i gången,
och drog upp oss i säkerhet.
Fröken Fräcknerska och Herr Nilblå såg upp till Håppelin
som på en gudinna. Jag tror faktiskt att de spekulerade om
hon var jordisk eller en gudomlighet...
Men när Håppelin till slut efter en rogivande flygfärd
i luftballongen landade i jordgubbslandet och bjöd på
jordgubbar och glass slappnade Fröken Fräcknerska och
Herr Nilblå av och bara njöt....
Till slut tog Herr Nilblå Fröken Fräcknerska i handen,
tackade och sade farväl. De hade beslutat dig för att vandra
till världens ände - tillsammans!!!
Jag och Håppelin stannade i jordgubbslandet ända tills vinden
förde iväg oss på nya äventyr.

Fallet får hjälp ovanifrån

I samma stund rösten skrek STOP! STILLA! började det blixtra
runtomkring oss. Vi blev alldeles bländade och med ens var tystnaden
fylld av tiotals röster som skrek uppmaningar från höger och vänster, framifrån
och bakifrån, ovanifrån och nerifrån...
- Se hit!
-Le!
-Säg ostkaka!
-Just så där.. STILLA!!!
-Bara en till
Vi hade blivit utsatta för en paparazzi- attack!!!
Fröken Fräcknerska såg svimfärdig ut.
Herr Nilblås ögon var uppspärrade som på ett efterjagat villebråd
och hans ansiktsfärg höll på att övergå till lakansvit.
Jag förstod genast att goda råd var dyra!
Och då på minuten sekunden före undergången kom
räddningen....den mest sagolika, som man aldrig kunnat
föreställa sig...
Plötsligt hör jag Håppelins röst som ropar på mig.
Först tror jag att jag hör syner men hennes röst ropar
enträget på mig.
Jag tittar upp och där ser jag min räddande ängel!
Håppelin i en luftballong rakt ovanför oss!!!

In i fallet flög en invändning

Plötsligt, när jag stod där ute på sommarängen mellan Fröken Fräcknerska och
Herr Nilblå med mina tåspetsar på helspänn och mina ögonfransar
uppböjda på radiofrekvens känselspröt, hördes där ur intet ett...
... - Men....
En litet försiktig och ursäktande röst som kom....varifrån???
Herr Nilblå knep ihop sina smala läppar så de blev som ett streck
och såg sig omkring. Fröken Fräcknerska suckade och blundade hårt...
Jag, Håppan, däremot öppnade alla mina sinnen på helspänn.
Det var tyst.
Det förblev tyst. ( jag tror att vi alla tre höll andan)
Sedan frågade vi alla i munnen på varandra:
- Hörde ni?! Vem var det?!
Tystnaden fortskred.
Snart var det som att tystnaden skrek runt omkring oss.
Jag tog ett steg.
Herr Nilblå tog ett steg.
Fröken Fräcknerska öppnade sina ögon.
Då!
Skrek någonting:
- STOP!!!

fallet faller djupare

Nu har jag kommit ett klacksteg närmare den nakna sanningen,
det stora avslöjandet eller den häpnadsväckande upptäckten-
Kalla det vad du vill! Men jag är väldigt ivrig!
Ni förstår, fröken Fräcknerska har blivit bländad av Herr Nilblå.
Ja precis som av solens strålar. Hon kan inte tänka klart längre.
Och hur kom jag Herr Nilblå på spåren? Jo, han avslöjade sig själv.
Han, den drummeln skrev i gästboken!
Och melankoliska fröken Fräcknerska tror att hon har fått en hemlig beundrare.
Hon är så orolig, för hon tror att det har satts höga förväntningar på henne och
därför har hon gått i baklås. Stackaren. Hon vågade inte eller vägrade se mig för
nån timme sen när jag tittade in under hennes parasoll.
Hennes blick var som drabbad av tusen frågetecken när hon blickade ut i intet och upprepade:
- Vad menar ni Herr Nilblå, kan ni inte säga mig vad ni menar.....

det föll ett fall framför näsan på mig

Idag har jag varit på upptäcksfärd litet mellan bokhyllorna.
Jag har sökt efter en ledtråd. Du vet en sån där som får din nyfikenhet
att vakna. Slog upp på måfå en sida i en bok och lät mitt finger
dyka ner och landa på textraden. Så här stod det:

" Egendomligt nog har den blivit min styrka, eftersom den påminner mig om
att jag inte längre kan förlora mig i fantasifulla drömmar om jag vill överleva."

Vem är den??!! Tänkte jag genast och mina ögonfransar fladdrade av nyfikenhet.
Stackars melankoliska fröken Fräcknerska, tänkte jag sen. Hon råkar jämt och
ständigt ut i blåsväder. Och hon som lever på sina drömmar. Detta kommer att vrida musten
ur henne. Men hon talar om denna "den" som en styrka....
Jag förstår nog ingenting...
Detta måste utforskas och undersökas. Ett fall för Håppan, jippi!!!