Plåing!
Kli-plic-plick-i-BOING!
Så lät det när schackmäster samlade ihop sin här.
Mellan vita snöfläckar på marken rörde sig schackmäster intakt och disciplinär.
Vart skåda han? Fjärran eller när?
Eftersom schackmäster valt att gå, -kan vad som helst hända-, nu var det värt att passa på.
Ännu ett Kloing, ett Pling och ett kvit-rit!
Paus.
Då hördes en invit.
Den svarta hästen viska -Smit!!
Jag ålade mig ur tornets dunkla vrå och smög på tysta klackar i snö, min skugga var alldeles grå.
HALT! Röt då plötsligt marskalkens genomborrande röst.
Jag stelnade till med is i mitt bröst.
Marskalken synade mig från topp till tå
-Vem är du och vart tänker du gå?
Sa han och pekade på min yttersta ögonfrans.
- Jag är Håppan och ska precis ingenstans.
Svarade jag och tänkte; ”tänk om jag inte fanns”.
-Ha! En Håppa! Precis vad jag behöver, hur långt kan du hoppa?
- Minst så långt bort, att du mig inte mera ser.
- Perfekt! Skrek marskalken, kan du hoppa mer?
- Visst! Fast enda bort till världens ände och tillbaka,
Men då måste jag nog få kaka.
Marskalken vände sig högtidligt mot sin här;
” lyssna, go vänner, nu har vi en volontär”.
Ja, kära vänner så gick det till
När jag Håppan fick hjälpa till
Att hoppa efter dill, makrill och sill
Som behövdes till Kungens sigill.