Oj undrens under!
Idag kom jag inte ihåg någonting längre. Inte ens vem jag var.... Kan du förstå, jag var tom som ett ihåligt träd. Det ekade tomt i mig - inget bollplank, inget svar fast jag frågade;
-Hallå?
Men, t.o.m. ur tomaste intet föds till slut någonting.
Så gick det för mig med.
Plötsligt sken solen på mig och jag bara visste att jag måste hoppa, och hoppa och hoppa ännu mera!
Och för varje hopp jag tog kände jag hur jag fylldes av hopp.
Till slut var jag alldeles säker:
Jag är Håppan!
För säkerhets skull skrev jag ännu ner det på en lapp med ensamrätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar