Inatt blåste det så att jag flög iväg.
Mitt i natten vaknade jag av att jag flöt på vinden.
Jag vågade inte röra mig, nästan inte andas...låg kvar som om jag fortfarande sov.
Jag ömsom svävade och ömsom störtdök på mitt livs våghalsigaste bergochdalbanefärd....
Till sist saktade farten och vinden mojnade sakta, sakta så att jag dalade som ett litet löv tillbaka i min säng och det var tyst. Det var så tyst så att det knäppte. Knäpptyst. Då öppnade jag ögonen och kunde genom hålet i taket se miljontals stjärnor blinka ner till mig. Jag blinkade tillbaka, myste och blinkade tills....jag blundade....
och när jag öppnade ögonen nästa gång så var det morgon och SOOOOOL!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar