Idag lämnade jag klackskorna på strandklippan och dök ner i sjögrässkogen och tångruskorna. Vattnet var så klart som bara klart vatten kan vara. Plötsligt hörde jag ett viskande läte. Nyfiken i en strut, som jag är, dök jag rakt ner mot ljudet och där inne i tångbuskens innersta grenverk fladdrade en liten minimalistisk sjöfjäril oroligt med sina turkos skimrande vingar.
- Tack att du kom. Jag är så rädd för avgrunden, viskade det lilla pyret.
-Avgrunden? Svarade jag frågande.
-Ja, därute! Den lilla sjöfjärilen pekade mot en dörrliknande port sammanflätad av blåstång och det klargrönaste sjögräset i ett vackert mönster.
Utan tvekan var jag på andra sidan efter tre simtag. Och vad fick jag se? Jo en stor rostig plåtburk öppnade sitt stora taggiga gap som en hungrig haj, rakt framför näsan på mig. Jag stirrade rakt in i dess mörka svalg som verkade sakna botten.
Jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar