-oj, söta öde!sa Mostermos när hon fångade in mig i vindpusten.
-tur att jag fick tag i dig!fortsatte hon och bar mig in under armen(jag brukar inte tycka om att hon gör så, men just i denna stund kändes det bara sååå sköönt!).
Väl inne i hennes lilla hus framför brasan och med en rykande tekopp i handen(Mostermos är väldigt rädd för förkylningar)ville Mostermos höra hela låååånga historien.
-tyvärr, Mostermos, är det ingen låååång historia. Jag var bara ute på min dagliga upptäcksfärd. Jag hade startat tidigt på cykel för att ta mig ut ur stan. Snart blev vägarna mindre och trafiken lugnare. Efter en stund när jag cyklat förbi en kohage var korna stod och glodde långt efter mig(fråga inte varför de glodde, men kanske det hade något att göra med min utstyrsel; var klädd i ett fyrklöver för att ha turen ned mig) slutade plötsligt cykelvägen. En smal stig ledde vidare. Lämnade cykeln och traskade vidare till fots. Gick förbi en övergiven lada. Kom sedan in i en mossig skog. Efter en stund blev skogen glesare och mossan under mina fötter förvandlades till sand. I samma stund kände jag doften av rök. Då såg jag någon närma sig på stigen framför mig. Vem månne det kan vara?tänkte jag.
-goddag, hälsade jag på en skäggig gubbe som hade pipan i mungipan.
-sidubara, är du ute i stormen?
Först då märkte jag att det blåste! Nej, det stormade!Nej, nej, det stormade så man nästan inte hölls och stå, speciellt om man är en Håppa ute på upptäcksfärd.
-ja, pep jag ynkligt.
-ja, en som du kan ju blåsa bort i en sån här storm.
Och just då i samma stund kom en vindpustars Vindpust och tog tag i mig och virvlade iväg med mig!!! Jag vågade knappt andas och verkligen inte titta. Det känndes som att åka bergochdalbana baklänges!
Och så plötsligt i allt det oerhört hemska tog något tag i mig!
-och det var du Mostermos! Du räddade mig!!
Min turMostermos!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar