Idag kände jag en alldeles otrolig doft. Jag var ute och gick för att lämna klackspår i snön(jag älskar klackspår!). Jag gjorde mönster, gick baklänges, hoppade på ett ben och gick på händerna, tog jättesteg och osynliga steg. Till slut blev fotspåren som en egen berättelse och precis i den insikten snappade min stora näsa upp en doft, en alldeles nykläckt och försiktig doft. Den trevade sig sakta fram i kylan som om den frös. Den var så försiktig och blyg att om det inte vore för min stora näsas skull hade jag nog aldrig uppfattat den. Men den kom smygande och viskade en hälsning i mitt öra. Sedan smög den vidare, i mina fotspår. Doften lockade sig med mig....och plötsligt stod jag öga mot öga med snödrottningen!
Hon var så vacker, jag bara gapade. Sedan log hon och var försvunnen. Jag drog lungorna fulla med luft och njöt av hennes doft som dröjde i iskristallmolnet hon lämnade efter sig.
Vintern är på kommande.