En stig

Idag hittade jag en osynlig stig, eller jag märkte helt tydligt att det var bara jag som kunde se den. Människorna omkring mig rusade kors och tvärs och hit och dit, men absolut igen gick på stigen. Jag tror nog ibland att också jag är osynlig för de flesta, det var nämligen flera nära inpå situationer att jag hade blivit påtrampad.
Det var på tågstationen i Helsingfors. Jag var där för att kolla när tågen går till Åbo, jag skall nämligen åka dit och hälsa på min vän, Tomten i Åbo slott under julen. Då plötsligt börjar små azurblåa knappformade fläckar lysa över golvet i vestibulen och slingra sig vidare genom de stota tunga dörrarna ut på gatan. Jag tittar omkring mig för att se andra reagera på ljusfenomet, men nej, folk yrar vidare i sina minuttidtabeller, igen ens rynkar på näsan eller stannar för att nysa, allt är som förut.
Jaha, då får jag väl ensam ta en titt på vart stigen leder..
Jag går ut ur järnvägsstationen. Ute blåser det en ohyggligt kall och en aning argsint vind som konstant försöker blåsa iväg med mig. Jag får jobba hårt med mina spinkiga ben förän att få dem tillräckligt stabila och orubbliga.
Samtidigt kollar jag vart azurknapparna leder....mot Mannerheimvägen verkar det som. Jag tar sats och hoppar in i lä bakom Posthuset. Jag pustar ut men trippar sedan raskt vidare längsmed den blåskimmrande stigen. Den fortsätter mot Naturhistoriska museét men vänder strax innan med riktiningen mot Riksdagshuset och Nationalmuseét..
Jasså, tänker jag, en muséstig, men stigen fortsätter också förbi Nationalmuséet och Finlandiahuset, men sen gör den ett undantag. Vid Operan går stigen rakt in genom ett stort fasadfönster.
Vadnudå?! Jag springer till dörren som tur står öppen. Jag rusar in och efter azurfläckarna som för mig upp för en trappa och in i en obetydlig vrå var en tavla hänger på vägen. Här går stigen går rakt in i väggen.
 Plötsligt hörs forsteg och röster . Jag måste gömma mig. Jag trycker mig mot tavlan och i nästa sekund är jag uppslukad av väggen.
En mycket mörk gång som öppnar sig bakom tavlan för mig vidare och snart hör jag tydligt musiken under mig. Jag tittar ner och märker att jag står på en balkong ovanför scenen 10 meter uppe i luften. Mina redan spinkiga ben blir alldeles spagettispinkiga och gelemjuka. Jag grabbar tag i ledstången på balkongen för att inte få svindel. Jag blundar och talar lungt till mig, musiken tycks också verka lugnande för snart vågar jag öppna ögonen igen. I samma veva jag gör det, lägger jag märke till scenografin....
En värld från Förr i tiden målas upp framför mig. Alla vackra detaljer och färger, jag tycker mig kunna urskilja t.o.m doften av Förri tiden.  Jag känner mig salig, för det påminner mig om mina förfäder.
Nu är den blåa stigen slut, nu är jag framme.