Idag har minsann varit magisk. Nu förstår jag skofaxmeddelandet från igår. Idag nämligen prick kl 11 minuter och 11 sekunder över 11 öppnade jag en dörr som jag trodde ledde till vinden. Jag var på väg att söka rätt på min randiga halsduk som jag snart kommer att behöva när kölden börjar bita på. Men vart kom jag??!! Till torget i Istanbul!
Framför mig stod Rafel i spetsiga illgröna skor. Han hade en hoprullad matta under armen. Rafel vinkade mig med och vi tog oss sedan raskt fram genom Istanbuls gator, gränder och bakgårdar. Efter en stund öppnade Rafel en mindre port i en tjock mur. Porten gnisslade och var så liten att både Rafel och jag måste böja oss rejält för att rymmas in.Vi gick nerför en spiraltrappa i det oändliga. Det kalla mörkret hängde tyngre och tyngre över oss. Snart såg vi ingenting, vi bara hörde varandras steg och andetag. Efter en he evighet anades ett svagt ljussken någonstans långt därnere. Det blev starkare och starkare och så stod vi plötsligt på botten av något som säkert var en enorm grotta.
Ljuset strålade ur en grop i marken jag gick fram för vad det var då Rafel förskräckt tog mig i armen och snabbt drog mig därifrån.
-Du får absolut inte se ner i tidens gap, ur den är det ingen återvändo.
Tidens gap? Vad är det? undrade jag.
- Det här är platsen där tiden föddes och varifrån den styrs. Det är härifrån alla måsten och borden får sin grogrund. Hemligheten ligger i att inte blanda sig i. Inte se och uppleva tiden konkret utan att bara vara här och nu. Om du stirrar dig blind på tiden är du för evigt förlorad. Hemligheten är att tiden är en evig eld, totalt oberoende av någonting och omöjlig att påverka.
Rafel rullade ut sin matta. Vi satte oss på den, den var randig precis som min halsduk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar